Det finns ett märkligt fenomen med många svenska tonåringar, och det är att de ofta inte tycks helt närvarande. De är tystlåtna, blicken är tom och det ser ut som att de helst skulle sätta på sig ett par stora hörlurar och koppla bort sin omgivning - om de inte redan har gjort det. Om du frågar dem något, så förbered dig på ett enstavigt svar.

Har du funderat på när detta sker? Jo, det sker när de är med människor som inte är i deras egen ålder. Till exempel: med sina föräldrar.


Men om du sedan skulle se samme tonåring när den är med sina jämnåriga kompisar, så skulle du förmodligen se en annan person: den lyser upp, diskuterar vilt och har åsikter om allt. Ja den kanske till och med ler! Ungdomar lever och verkar nämligen idag i en mycket smal subkultur, nämligen deras-egen-ålder-kulturen.

Många avfärdar dessa avoga beteenden i andra sammanhang med ett skratt - “ja, vad kan man förvänta sig - de är ju ungdomar!”. Men är det normalt? Är det naturligt? Är det sunt?

En av dem som kanske skulle ha en åsikt om detta är den kanadensiske psykologen Gordon Neufeld. I sina teorier lyfter han fram barns och ungdomars naturliga behov av att knyta an till de viktigaste personerna i deras liv - sina föräldrar. Det är framför allt i den relationen - eller med andra mycket närstående vuxna - som de unga kan mogna som människor, menar Neufeld. Vår moderna värld, och framför allt utbildningssystemet, borde återspegla detta behov, menar han. Men i stället har vi skapat samhällen där barnen redan från tidig ålder lyfts ur sin naturliga omgivning - familjen - och sätts i förskola, som sedan blir skola, föreningsliv och så småningom högre utbildning - alltid med jämnåriga som den numerärt överlägsna gruppen vid deras sida. Under hela färden programmeras de unga - i ett ständigt snurrande klockverk - att “knyta bort” från sina föräldrar och i stället “knyta an” till dem som finns till hands - lärare i viss mån, men framför allt deras jämnåriga. Detta medan de fråntas möjligheten att mogna och lära på ett naturligt sätt - med föräldrar, far- och morföräldrar och med övriga vuxna i den närmaste och mest naturliga kretsen - familjen.

Neufeld lyfter också fram anknytningens centrala roll för själva lärandet. “Teaching happens in the context of school, but learning happens in the context of relationship”, uttrycker han det. Med andra ord: Du lär dig mest effektivt av någon du har förtroende för.

Det här är ett perspektiv som - om samhället verkligen tog det till sig - skulle kunna revolutionera hela tänkandet kring utbildning, menar Neufeld.